Livsmiljöer

Forststyrelsen investerar intäkter från jakttillstånden i arbete som gynnar naturen. Sedan 2007 har man i samarbete med skogsbruksplanerarna aktivt arbetat för att förbättra livsmiljöerna. Före utgången av 2020 hade totalt mer än 5500 hektar restaurerats. Viltets behov beaktas på bred front också inom skogsbruket.

Rip- och gåsmyrar

Myrar som restaureras i viltvårdande syfte förbättrar livsbetingelserna för ripan och sädgåsen. För ripan är myrarna ytterst viktiga som livsmiljöer. Myrarnas utkanter och övergångszonerna erbjuder föda och skydd för ripans ungar. Därför strävar man efter att skapa så mycket skyddande kantzoner som möjligt i områden som restaureras.

På våren använder riporna de trädfattiga myrarna som spelplatser. En riptupp behöver ett revir på minst fem hektar under spelperioden. Sädgåsen föredrar öppna myrområden som sin livsmiljö. Dessa har också påverkats av utdikningar.

Myrområden som väljs ut för restaurering är områden som med tanke på virkesproduktionsförmågan klassificeras som tvinmarker och impediment. Det lönar sig alltså inte att iståndsättningsdika dem för virkesproduktion. För att återställa vattenförsörjningen på en myr kan man antingen fylla igen eller dämma upp dikena. Man avgör fall för fall vilken metod som används.

Restaureringen av livsmiljön planeras och genomförs i samband med annan skogsbruksverksamhet, såsom iståndsättningsdikningsprojekt eller avverkning. Då kan myren användas exempelvis som ytavrinningsfält för vattenvårdsändamål och träd kan avlägsnas från myrens kantzoner i samband med annan avverkning. Den här metoden har också kostnadseffektiviserande verkningar.

Antalet ripor och sädgäss har redan minskat en tid och båda arterna är numera nära hotade. De är emellertid mycket uppskattade och eftertraktade bytesarter. Därför hör just dessa arter till de viktigaste för den aktiva restaureringen av livsmiljöer.

Hönsfågelskogar

Förbättringen av skogshönsfåglarnas livsmiljöer handlar huvudsakligen om att vårda livsmiljön som fåglarna använder under häckningen. Risvegetation som ger skydd och där det finns insekter som föda skapar goda förutsättningar för kullarna att växa upp.

De största hoten mot en bra produktion av ungar är kyla, regn, brist på föda (insekter) samt rovdjur. Genom att vårda och ge akt på fåglarnas livsmiljö kan man indirekt påverka de risker som alla de ovan nämnda faktorerna medför – en del mer och andra mindre.

Restaureringen av utdikade skogskärr handlar om att återställa torrlagda kärrsänkor till naturligt tillstånd. Vid utdikningen har en tidigare slingrande bäck rätats ut, så att vattnet efter utdikningen rinner bort från området längs det utgrävda diket. Restaurering innebär att man fyller igen de uträtade dikena och försöker leda vattnet den naturliga vägen. Då bildar vårflödena översvämningsängar och för med sig näringsämnen som gynnar vegetationen, vilket leder till mera skydd och föda. Det högre vattenståndet och den frodigare vegetationen utgör en utmärkt miljö för insekter att föröka sig i.

Fågelvåtmarker

Det huvudsakliga syftet med viltvåtmarker är att utöka sjöfåglarnas livsmiljöer, men också andra arter drar nytta av våtmarkerna.

Den viktigaste faktorn när man inrättar en våtmark är att hitta en lämplig, naturlig plats. Verksamheten inriktas på platser där människan har förändrat livsbetingelserna genom torrläggning. Inrättandet av våtmarker är ofta förknippat med viktiga vattenvårdsaspekter. Våtmarkerna binder nämligen näringsämnen och fasta partiklar, vilket bidrar till att minska utsläppen av dessa i vattendragen lägre ner.

En våtmark kan inrättas genom att dämma upp eller gräva ut ett område, eller med en kombination av båda metoderna. Vid inrättandet av våtmarker väljs platser där minsta möjliga arbetsmängd ger största möjliga effekt. Våtmarken ska också ha beredskap för tömning. Det är viktigt för underhållet, men också med tanke på en ökning av födan. Vattenlevande insekter är dunungarnas huvudsakliga föda under de första levnadsveckorna. Mängden insekter är proportionell till mängden vattenvegetation. Genom ”trädesläggning” i 1–2 år skapar man mer växtunderlag för insekter. De bästa våtmarkerna finns i allmänhet i områden med riklig näring.

En tumregel när man inrättar en våtmark är nummerserien 50–50–50. En våtmark ska bestå av 50 procent öppet vatten, 50 procent böljande vattenvegetation och vattennivån ska i regel vara lägre än 50 cm. Trots att det är svårt att skapa en allmän standard för inrättandet av en våtmark, kan man i alla fall urskilja följande egenskaper hos en bra våtmark:

• flacka stränder och bred kantzon
• varierande djup
• tillräcklig öppen areal runt våtmarken
• ingen fisk (konkurrens om födan)
• konstgjorda öar och vallar utgör hinder för strömmande vatten och skapar trygga områden omgivna av vatten för kullarna.

En fungerande och välskött våtmark är varierande viltvård när den är som bäst!

Miljöguide

I Forststyrelsen Skogsbruk Ab:s miljöguide beskrivs i detalj principerna för hur skogshönsfåglarnas och viltarters livsmiljöer i skogen beaktas i Forststyrelsens skogsbruksverksamhet. Viltet beaktas i samband med planeringen och åtgärderna i fråga om både landskapet och skogsbeståndet.

Viltets grundläggande behov är skydd, föda och fortplantningsområden. Med skydd avses i allmänhet ett tillräckligt skogstäcke i terrängen. Inom skogsbruket kan skyddet förbättras genom att undvika onödig röjning av underväxten och upprätthålla den strukturella variationen i trädbeståndet. Samtidigt ökar också mängden föda som erbjuds.

Naturliga utvecklingsdugliga viltobjekt finns ofta till exempel i små sänkor eller grupper av trädslag som är av sekundär betydelse för skogsodlingen (al, asp, rönn, en). Vid plantskogsskötsel lämnar man kvar trädslag som är av sekundär betydelse för skogsodlingen. Vid underröjning före förstagallringen avlägsnas endast underväxt som stör drivningen och som växer alldeles runt trädstammarna. Några områden på högst ett ar röjs inte alls.

Vid beståndsvårdande avverkning å sin sida upprätthåller man den strukturella variationen genom att spara underväxt och snår. Om inga snår finns låter man bli att gallra små områden på lämpliga platser. Granen är speciellt viktig som underväxt.

Slutresultatet blir att viltsnår uppkommer i skogslandskapet och dessa bevaras under skogens hela livscykel. Till slut står de kvar som bestånd av naturvårdsträd i samband med förnyelseavverkningen.